Luna

Jag läste en intressant sak i Karin Barrons bok "Genus och funktionshinder".

Det engelska ordet lunacy (galenskap), härstammar från den romerska mångudinnan. (Luna = måne)

Hon tillskrevs egenskaper som obeständighet och lynnighet. Hon kunde ibland vara lidelsefull och entusiastisk, ibland förvirrad och svag. Liksom månen steg och sjönk hon med tidvattnet, så att hon ena stunden var ljus och strålande, för att därefter försvinna i mörkret. Hon var en resenär och betraktades som flyktig och instabil.

Jag tycker inte att detta låter så galet, snarare helt naturligt. Men i fel sällskap kan nog det naturliga uppfattas som galet.